Idag blev jag en såndär människa..

en sån som det brister för. ( dock behärskade jag mig lite och var en light variant, som avslutade tacksamt)

Min mobil har gått sönder,

den är anmäld hos försäkringsbolaget,

idag skulle jag återkomma med uppgifter som stod på kvittot, men då har min handläggare semester visar det sig.

Semester när jag har ett så viktigt ärende som min mobil. Jag ber att få bli kopplad till en kollega, ja, och det är alltså här vi står nu.

Efter 3 nya uppringningar och 9 omkopplingar som alla slutat med nada ingenting, dvs jag har hamnat i tomma intet, så börjar mitt humör svaja.

Jag ringer en fjärde gång, denna gången är jag väl förberedd på vad jag ska säga, ( det var jag redan efter första missen från deras sida) Detta innebär att jag kommer ut i tomma intet ganska omgående, jag börjar fundera på om dom inte jobbar på den avdelningen som dom skickar mig till, jag säger det till personen som svarar min femte gång.

Han kontrar med att dom visst jobbar men att en sån här klämdag är dom inte så många, anledningen till att det blir så många felkopplingar är att det alltså är två olika försäkringsbolag som är under en telefonväxel, och varje gång jag rabblar mitt personnummer så finns jag inte, eftersom jag tydligen hamnar fel varje gång ( därav min fundering jobbar ingen på den avdelningen som jag tillhör)

I alla fall kan ingen hjälpa mig såvida det inte är akuta ärenden som att huset brunnit ned.., men att min mobil är sönder känns ungefär som om huset brunnit ned , lite, nästan i alla fall.

Så den sista personen jag pratar med kopplar mig alltså vidare igen, men säger innan han gör det att han rekommenderar mig att ringa tillbaka då min handläggare kommit tillbaka från semestern.

Det var här jag fick ett litet utbrott, jag sa att det var akut, även om mitt hus inte nu håller på att brinna ned så är min mobil viktig och jag tycker det är dåligt att ingen annan kan hjälpa mig.

Jag säger tack i alla fall och sen hamnar jag alltså där igen, ingenstans.

Jag ger upp!